Förruttnelse

Stark rubrik, ja, men bilden förklarar:

6 maj

“Det tragiska är emellertid att allt som du klänger dig fast vid kommer att ruttna i handen på dig.”

Stämmer detta?

Ja. till viss del i alla fall. Låt mig tänka högt:

+ Jag tycker om att ha mat hemma, och ibland händer det att vi får slänga mat eftersom den blivit dålig. Där ser man en tydlig förruttnelse… 😉

– Kläder har jag ibland börjat använda igen efter att ha haft dem länge (med paus emellan alltså). Tänker särskilt på en skjorta jag använde väldigt mycket förra sommaren (den var så praktisk att ha utanpå bebis och trikåsjal). Den har märket Rocky och jag tror den är från 1990-talet. Den låg många år i mitt föräldrahem, men sen började jag använda den igen och den har varit med på en hel del äventyr! 😉

Men kanske är det just det krampaktiga ihållandet som Henry Nouwen åsyftar, och då tror jag han har rätt. När jag har något gott som jag tål kan jag bli väldigt possesiv. Jag har allt för svårt att dlea med mig då – för då har jag ju inte det längre. Detta tänkande går att motivera med att alla andra har hundratals sorters godis de kan äta, jag har nästan bara denna chokladbit – då måste jag ju få ha den för mig själv. Det är ju en hyfsat förstålig tanke. Men om min familj eller mina vänner just nu inte har något godis alls, så blir ju ingen gladare – inte ens jag – av att jag sitter och äter min choklad själv. då är det ju mycket trevligare att dela!

Så vad har detta med minimalism att göra?

Det har med hjärtats inställning till ägodelar/saker att göra. Bara ordet ägodelar säger ju en del… Men om mina saker bara är till för min glädje, blir de då till glädje alls om jag inte vill/kan dela den med andra? Troligtvis inte.

Självklart kan jag njuta av att veta att det ligger vackra saker, säg smycken, i min låda. Men vad gör det för nytta? Om jag har dem på mig kan ju alla glädjas av dem, och om någon vill låna dem kan ännu fler glädjas. Men om jag är allt för rädd om min sak, mitt smycke, så ligger den ju bara kvar i lådan och gör ingen nytta alls. Då spelar det ingen roll hur vackert det är eller vilka fina historier om dem som burit dem före mig – de ligger ju ändå bara dolda i en låda. En låda som måste dammas och skötas och bäras med från hem till hem…

Detta ger mig tankeställare. Vad har jag för relation till det jag kallar mitt, och hur förhindrar jag att de ruttnar för mig?

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s